det goda livet väntar?...
nerverna börja spöka...
fan nästan 20 år har jag bott i timrå. en trygghet. en säkerhet. mitt hem.
och helt plötsligt ska tryggheten bytas ut till osäkerhet. ett nytt hem.
jag är iförsig inte ensam men just nu, ca 02.00 på natten känner jag mig väldigt ensam.
jag vet ju vad jag har sakt, och vad som gäller. skulle jag inte alls trivas eller nått, så står ju timrå kvar..
men jag kommer inte ha min bostad kvar.. den är borta. och det känns verkligen. jag sitter i en lägenhet som jag inte längre äger.. känns konstigt. just nu känns faktiskt allt konstigt. kanske en rädsla? en aning..
jag är ju igentligen inte den personen som rycker upp mig själv och bara drar. utan jag gillar att kalla något mitt hem. mitt verkliga hem. ett boende som jag äger, ha inrett, som jag bor i. uscha.. det är inte nå ånger känslor men en gnutta rädsla kanske.. men fan, jag längtar ju även! jo, det gör ja. dom senaste veckorna har jag bara stött på folk jag helst inte vill träffa. och det gör man ju alltid i en sånn här liten by, fan. så på så sätt känns det skönt. för där nere behöver jag ju inte göra de. eller a jo, dom som är mina vänner. men dom vill jag ju träffa. jag saknar dom. (finns viss andra jag också saknar, som bor i andra länder??) haha, saknar dig sofia! hade du varit hemma, hade det varit andra bullar minsann ;) eller hur? ja, vad ska vi säga nu då? det goda livet väntar? hm. kanske de.......
